Översten vid regementet i Boden kallade till sig den unge löjtnanten för att fråga om gårdagens händelser. Det började med att han ville veta om löjtnanten hade följt hans dotter hem och sedan fortsatte samtalet snabbt in på alltmer detaljerade frågor om vad som hade hänt utanför huset. Spänningen steg medan översten metodiskt gick igenom kvällens incidenter.
Översten vid regementet i Boden kallade till sig den unge löjtnanten.
Översten:
– Ni var ute med min dotter i går kväll.
Löjtnanten:
– Svar Ja Öveste.
Översten:
– Ni följde henne hem.
Löjtnanten:
– Det stämmer Överste.
Översten:
– Ni pinkade i snön utanför vårt hus.
Löjtnanten:
– … ähum … det stämmer också. Trängande naturbehov, Överste.
Översten:
– Ni pinkade ett mönster…
Löjtnanten:
– …ähum, det gjorde jag nog, lite dumt gjort, ungdomligt oförstånd Överste.
Översten:
– Ni pinkade hennes namn…
Löjtnanten:
– Det var dumt gjort, jag ber om ursäkt Överste.
Översten:
– Det skulle jag kunna ursäkta, men INTE att det var HENNES HANDSTIL…
